Årets charmigaste recension!

Rödaste ros till Bokhuset för årets charmigaste recension (Källa)

Men nu vet jag inte vad jag ska säga riktigt. Det här var liksom alldeles för mycket. Så här skriver Bokhuset:

En väktares bekännelser – Årets charmigaste bok

Jag var väldigt skeptiskt till den här boken och hade bestämt mig för att inte ens läsa den. Den innehåller flera element jag normalt har svårt för i fantasy, nämligen urban fantasy och folktro. Tomtar och troll och sådant är liksom inte min grej. Men så läste jag alla hyllningar och en intervju med författaren och kände att nja, kanske ändå? Och det var ju en jäkla tur, för det här är faktiskt helt underbart bra.

Det blir liksom aldrig fånigt trots att det så lätt hade kunnat svänga över. Jag är själv förvånad över hur genuint allt känns. Att Tilda åker runt på sina inlines i Stockholm om kvällarna och haffar bråkande tomtegäng känns liksom inte ett dugg märkligt. Säfström lyckas hålla knasigheterna och språket på en sådan lagom nivå att det är charmigt, roligt och fantasirikt utan att det någonsin känns för mycket. Jag sitter och flinar mig igenom stora delar av boken. Som när Tilda ska försöka hitta en tomtetjej som heter Brålledunka. Eller kanske möjligen Bralledrimma, om det nu inte är Brilledracka? Något sådant.

Samtidigt finns det ett djup eftersom en vanlig tonåring alltid har sina problem. Tilda har dessutom inte bara de vanliga tonårsgrejerna att fundera på, utan även sina väktargrejer och familjehemligheter som kommer allt närmare ytan. Jag som inte är speciellt förtjust i diskbänksrealism tycker att Säfström även här balanserar det hela fantastiskt bra. Allt är lagom utan att vara lagom. Ingen mellanmjölk här inte.

En väktares bekännelser är kreativitet och charm rakt igenom. Jag föll totalt och för mig är det här årets charmigaste bok.

Tack, Katja! (Känns inte riktigt tillräckligt, men jag vet, som sagt, inte vad jag ska säga.)